Jag jobbar som logoped inom habiliteringen. Jag fick en fråga från en förälder till en 7-årig normalbegåvad pojke med autism som handlar om det är lämpligt att ha en resurs i klassen som inte pratar "perfekt" svenska. Resurspersonen kommer ursprungligen från Kroatien. Hon bryter på svenska, har ibland svårt med ordföljd t.ex. placerar hon negationen fel i satsen. Pojken har själv vissa grammatiska svårigheter, bla med kongruensböjning, böja verb i preteritum, adjektiv komparation och i spontantalet blir det ibland fel ordföljd och/eller fel ordval och/eller utelämnar vissa ord t.ex. han går inte sitta? (han kan inte sitta/det går inte att få den att sitta). Han ligger även knappt ett år efter beträffande grammatisk språkförståelse, åldersadekvat passivt ordförråd. Resurspersonen verkar vara bra beträffande autismpedagogiken med förberedelse och visuellt stöd men samtidigt är det ju viktigt att ha goda språkliga modeller runt sig. Hur ska man tänka?
Inte helt enkelt att svara på. Om pojken är omgiven av svensktalande personal för övrigt som talar mycket med honom, har han så många språkligt goda modeller runt sig, att en person inte kan slå ut dessa modeller, som dessutom inte gör samma fel hela tiden utan ibland har svårigheter. Men har han mest kontakt med sin resursperson kan det vara lite knepigt om t ex hans felaktiga ordföljd så att säga "bekräftas" av resurspersonen. Så mitt svar blir att det är beroende på proportionen mellan helsvenska modeller och resurspersonen är, samt hur många de helsvenska modellerna är. En annan aspekt är dock om han tycker mycket om sin resursperson kan ett byte få en negativ effekt.