Vår 2.5 åring har fått diagnosen språkstörning. Ospecificerad i dagsläget och troligtvis generell senare eftersom han inte förstår talat språk utan teckenstöd och har innan TAKK inte heller sagt ett endaste ord. TAKK fungerar utmärkt och han har börjat att ljuda, men orden låter fel eller är bara halva.
Nu min fråga: jag pratar engelska med mina barn, men bör jag gå över till svenska med honom? Jag vet inte hur jag ska göra för när han visar mig något och tex säger "biii" (bil) så vill jag spontant bekräfta honom med "Jaaa! BIL! BRA!" Men istället blir det "yes! Its a CAR!". Förvirrar inte det honom? Det känns som jag inte kan bekräfta honom i hans framsteg när jag ger honom ett svar som innehåller ett annat ljud än det han själv lyckades säga. Så frågan sammanfattat är väl, kan man vara tvåspråkig när man har ett barn med generell språkstörning eller är det då att föredra att bara ha ett språk?
Lite tillspetsat uttryckt så blir den huvudsakliga skillnaden om du tar bort engelskan att han stället för att utvecklas mycket långsamt på två språk, istället utvecklas mycket långsamt på ett språk. Det är ju inte flerspråkigheten som orsakar detta, han haft samma utveckling om han varit enspråkig. Flerspråkiga barn, också barn med generell språkstörning har generellt bättre exekutiva förmågor än enspråkiga barn. Exekutiva förmågor används när man ska planera och genomföra något, och gäller inte bara kommunikativa handlingar. De tränar ständigt förmågor som t ex uppmärksamhet, i det här fallet på språkliga skillnader, kontrollfunktioner, när man använder ett språk måste det andra tryckas lite tillbaka, flexibilitet, samma föremål kan heta båda ’bil’ och ’car’.
Hjärnan klarar utmärkt flera språk även om man är sen, även m det tar mycket längre tid. Flerspråkighet medför också att barnen får ett språkligt helikopterperspektiv och två eller flera språkliga system medför en annan medvetenhet om språkliga systems uppbyggnad, även om barnet inte kan artikulera den. Lite på skoj, men lite på allvar talar man idag inom forskningen kring språkstörning hos flerspråkiga barn om ’flerspråkighet som terapi’. Man tänker då på enspråkiga barn med generell språkstörning som fastnar i de språkliga strukturer de lyckats bygga upp, men inte kommer vidare från. Ytterligare ett språkligt system gör det lättare att förstå uppbyggnaden av det språkliga system de har.
Så ta inte bort ett språk, flerspråkigheten förvärrar inte, tvärtom.