Bedömning av flerspråkig språkutveckling hos små barn
Eva-Kristina Salameh
Majoriteten av världens barn är flerspråkiga. Ett flerspråkigt barn innebär inte två enspråkiga barn i samma kropp, det handlar inte om en "dubbel enspråkighet " utan en annan typ av språklig förmåga
Språklig socialisation
Det finns stor variation mellan olika kulturer i synen på hur barn utvecklar språk och på omgivningens ansvar för att denna utveckling ska komma till stånd. Detta speglas i den språkliga socialisationen som gäller både normer för det språkliga beteendet och normer för övrigt beteende. De olika varianterna av språklig socialisation påverkar också hur skriftspråket presenteras för barn, vilket har betydelse för läsinlärningen (Obondo 2005).
Det finns två huvudsakliga sätt att socialisera barn språkligt (Heath 1989). Det ena sättet utmärks av att barn ”uppfostras språkligt ”av föräldrar och andra vuxna.
Denna typ av språklig socialisation finns oftast i västerländska kulturer, framförallt inom medelklassen. Det andra huvudsakliga sättet innebär att barn "växer upp språkligt” och de förväntas själv tillägna sig ett språk genom att lyssna på och iaktta hur språk används i olika språkliga situationer.
I kulturer där barn ”uppfostras språkligt” anses det vara de vuxnas ansvar att både lära ut språket till små barn och också visa hur det används. För att barnet så tidigt som möjligt ska kunna interagera språkligt med omgivningen använder sig vuxna av det man kallar barnanpassat tal.
Vuxna deltar i barnets olika aktiviteter, som ofta är inriktade på inlärning. Dessa aktiviteter omges av mycket interaktion, där vuxna undervisar, kommenterar och berömmer. Vuxna tar också barnets perspektiv i samtalet och barnet uppmanas att ställa frågor. Barnet blir mycket tidigt involverat i konversation med vuxna, som anpassar sig till barnets språkliga nivå. De förenklar sitt språk och bryter ner det i mindre delar för att underlätta för barnet att delta.
Det andra huvudsakliga sättet att språkligt socialisera barn innebär att barnen ”växer upp” språkligt. Barnet förväntas till stor del att lära sig språket, och hur och när det används i olika situationer genom att lyssna på och iaktta de ständiga samtal mellan andra som förs i omgivningen, och inte nödvändigtvis riktar sig till barnet. Genom att lyssna och iaktta antas barnet få information som ska leda till inlärning, t ex hur olika företeelser benämns liksom språkliga och sociala regler, som hur man får ordet i en diskussion eller att barn inte får avbryta vuxna. De vuxna använder oftast inte barnanpassat tal. Förenklingar som i baby-talk där språket bryts ner i mindre delar är därmed inte så vanliga. I stället används oftast upprepningar när barnet inte förstår, och förenklingen ligger i upprepningen. Ibland utgår man från det barnet säger när det inte förstått och utvidgar barnets utsaga. När det är dags för sagor, är det sagoberättaren som äger ordet och lyssnaren sitter tyst till sagan är färdig. Språket i sagorna anpassas inte till barnet, utan även här ligger förenklingen i upprepningen då barnet oftast får höra sagan många gånger (Ochs & Schieffelin 1984).
Språklig utveckling
Den flerspråkiga förmågan är annorlunda en den enspråkiga. Det handlar inte om två enspråkiga förmågor sida vid sida, utan språken är integrerade i varandra.
Barn tillägnar sig oftast ett språk lättare än vuxna, men samtidigt ställs det mindre språkliga krav på barn. Man räknar dock med att ett barn i förskoleålder och tidig skolålder efter två års exponering har ett basordförråd, en basgrammatik och ett gott uttal, bättre ju yngre barnet är (Kohnert). Det är dock viktigt att komma ihåg, att detta just är ett basspråk med ett vardagsordförråd, och att barnet behöver utvecklas mycket språkligt för att detta språk ska kunna fungera som skolspråk med många abstrakt överordnade begrepp. Bäst resultat uppnås om barnet får möjlighet att utveckla båda sina språk som då stödjer varandra.
En del forskning visar att flerspråkiga barn verkar ha en större kognitiv flexibilitet än enspråkiga barn. Denna forskning är dock främst grundad på barn vars båda språk är väl utvecklade. För de barn som lever i en social kontext, som innebär låg status både språkligt och socialt, uppträder denna positiva effekt inte så ofta, inte minst för att barnet sällan får möjlighet att utveckla sin flerspråkighet i skolan (Zurer-Pearson 2010).
Uttalsutveckling
Barn som tidigt möter två språk utvecklar två skilda fonemförråd (språkljud). Det visar sig bl a genom att ett nytt fonem inte alltid uppträder samtidigt i respektive språk. Ett flerspråkigt barn som möter ett nytt språk senare i förskoleåldern följer i princip samma fonologiska utveckling som hos små enspråkiga barn på detta språk. De använder därför samma förenklingsprocesser för uttalet på det nya språket, t ex blir telefon à fon; en uttalsförenkling som inte behöver vara tecken på en fonologisk störning, även om barnet är i femårsåldern. Salameh, Nettelbladt och Norlin (2003) visade dock att efter en exponering på max två år hos förskolebarn skall förenklingsprocesser för uttalet till största delen ha försvunnit. I modersmålet skall de i princip bara uppträda i enstaka fall efter fyra års ålder.
Grammatisk utveckling
Flerspråkiga barn utvecklar också skilda grammatikor. Det är viktigt att kunna bedöma barnets grammatiska utveckling på båda språken på ett jämförbart sätt. En användbar teori för detta är processbarhetsteorin (PT) som är en andraspråksteori, som inte är språkspecifik (Pienemann & Håkansson 1999). Det finns inom PT fem grammatiska utvecklingsnivåer. På varje nivå skapas de nödvändiga förutsättningarna för nästa nivå. För varje utvecklingsnivå klarar inläraren att bearbeta allt större delar av satsen språkligt.
PT lägger större fokus på kompetens än på felanalys. Testresultatet säger i enlighet med PT:s principer ingenting om hur stabil och automatiserad en nivå är, utan endast vilka nivåer barnet har förutsättningar att språkligt bearbeta så de kan automatiseras. Salameh, Håkansson och Nettelbladt (2004) visade att svensk-arabiska barn i 4-5-årsåldern med en typisk andraspråksutveckling klarade att visa exempel på en hög grammatisk nivå efter en exponering för svenska på max 2 år, vilket innebär en hög nivå av språklig bearbetning.
Ordförrådsutveckling
Vare sig man är enspråkig eller flerspråkig växer ordförrådet snabbt i 2-årsåldern. Det man måste komma ihåg är att flerspråkiga barns ordförråd är distribuerat, dvs fördelat över två eller flera språk. Ordförrådet ser inte likadant ut på de olika språken eftersom de används i olika sammanhang, till exempel svenska för förskoleaktiviteter och arabiska för familjeaktiviteter.
Ordförrådsutvecklingen är viktig, orden är byggstenarna för grammatiken, men inte bara storleken utan också ordförrådets organisation är viktig. Under förskoleåren organiserar barnet sitt lexikon utifrån ljudmässiga och semantiska principer. Den ljudmässiga principen genererar associationer som till stor del består av rim och annan ljudlikhet; ordet katt kan få associationen hatt eller matta. En semantisk princip som barnet tidigt använder innebär att hen associerar utifrån egna erfarenheter. Associationen till ordet hund kan bli skäller, vilket kan bilda en sats, hunden skäller.
I samband med skolstarten och läsinlärningen växer barnets lexikon hastigt. En omorganisation av lexikonet blir nödvändig för att barnet snabbt ska kunna finna ord. Denna omorganisation bygger på en semantisk princip med över-, under- och sidoordning. Associationer till ordet hund kan bli djur, katt eller tax.
Transfer
Transfer innebär påverkan från alla tidigare inlärda språk. Begreppet kan översättas med ”brytning” och gäller alla delar i språket. Vuxna uppvisar betydligt mer transfer som gäller uttalet än barn, som lättare tar till sig språkljuden i det nya språket. Ju yngre barnet är, desto märkbarare blir denna skillnad mot vuxna talare (Romaine 1995). Språkutvecklingen hos yngre barn är ännu inte avslutad med avseende på språkljud och grammatik i modersmålet, utan den fortsätter samtidigt som barnet också tillägnar sig det nya språkets ljudsystem och grammatik. Yngre barn uppvisar därför lite transfer eftersom de fortfarande tillägnar sig även det nya språket på barns sätt. Möter barnet ett nytt språk tidigt i förskoleåldern, finns det goda utsikter till att det kommer att tala utan brytning, dvs uttal och satsmelodi följer helt reglerna för det nya språket. En förutsättning är dock att barnet har god tillgång till sitt andraspråk. Salameh, Nettelbladt och Norlin (2003) visade att grammatisk transfer, dvs. att grammatiska regler i det ena språket förs över till det andra, sällan förekommer hos yngre barn, medan fonologisk transfer är vanligare, om än sparsam.
Kodväxling
Flerspråkiga individer, både barn och vuxna, använder sig också i varierande grad av kodväxling. Detta innebär en samtidig användning av mer än ett språk, dvs ord och satser från de olika språken uppträder i samma sats. Kodväxling används främst i kommunikation mellan flerspråkiga personer. Att växla mellan språk är en naturlig kommunikativ strategi hos alla flerspråkiga individer inklusive barn. Ju säkrare de blir på sina språk, desto säkrare förmår de för olika syften växla mellan språken. Kodväxling skall alltså inte se som ett tecken på bristande språkbehärskning, utan anses tvärtom visa på en stark språklig förmåga (Håkansson 2003).
Det är en klinisk erfarenhet, att barn med en sen språklig utveckling har svårt att kodväxla, eftersom kodväxling bland annat innebär att man måste behärska grammatiken i båda språken relativt väl.
Även små flerspråkiga barn kan kodväxla, framförallt när de saknar ett visst ord på det ena språket. De är också känsliga för vilka språk de vuxna i omgivningen föredrar, och kan växla språk av denna anledning. Olika forskningsresultat har visat att de redan vid 2,5 års ålder kan följa regler för hur deras två språk får kombineras (Genesee, Paradis & Crago 2004).
Språkstörning
Definitionen av en språkstörning i kombination med flerspråkighet innebär att barnet har en språkstörning endast om den uppträder i båda språken (Salameh, Håkansson & Nettelbladt 2004). Genom att bedöma båda språken kan man utesluta att barnets svårigheter att utveckla sitt andraspråk beror på bristande exponering för andraspråket. När det gäller språkstörning är en tidig diagnos viktig, vare sig barnet är enspråkigt eller flerspråkigt. Flerspråkighet i sig medför inte att språkutvecklingen startar mycket senare, eller att den går extremt långsamt. Forskning kring språkstörning hos flerspråkiga barn är sparsam. Det finns dock en del forskning som gäller tillägnandet av grammatiska och fonologiska målstrukturer utifrån ett utvecklingsperspektiv. Dessa resultat visar bland annat att flerspråkiga barn med grav språkstörning i stort sett följer samma grammatiska och fonologiska utvecklingssteg som flerspråkiga barn med en typisk språkutveckling. Flerspråkiga barn med språkstörning utvecklas dock betydligt långsammare på båda språken (Salameh, Håkansson & Nettelbladt 2004).
Bedömning
Många flerspråkiga barn lever i en komplex språklig miljö med begränsad tillgång både till sitt modersmål och till majoritetsspråket. De flerspråkiga områden som finns i Sveriges storstäder utmärks ofta av frånvaron av informella kontakter med kompententa andraspråkstalare. Barnen och ungdomarna möter främst formella företrädare för majoritetsbefolkningen som lärare, sjukvårdspersonal och myndighetspersoner. Den svenska de till största delen omges av utgörs i stället av svenska i olika stadier av inlärning. Dessutom finns det ett stort antal språk i denna typ av områden. Talarna av det egna modersmålet kan vara få.
Redan vid de olika språkliga screeningarna som görs på BVC vid olika åldrar uppstår svårigheter. De åldersreferenser som finns gäller enspråkiga, svensktalande barn och bygger på kronologisk ålder, dvs att barnet har hört svenska hela sitt liv och inte samtidigt med något annat språk. Nayeb et al. (2014) visade att många BVC-sköterskor ställde lägre krav på flerspråkiga barns språkliga förmåga och ofta avvaktade med att remittera till logoped. Sedan några år arbetar Nayeb med kollegor att erbjuda bättre underlag för screening av flerspråkiga barn,
Vid språkliga bedömningar på logopedmottagningen av flerspråkiga barn kan man inte heller använda de normer eller åldersreferenser som är baserade på enspråkiga barn utifrån kronologisk ålder på någotdera språket. Den språkliga bedömningen av modersmål måste med nödvändighet till största delen vara informell. Genom att fråga föräldrar eller modersmålslärare kan man få en uppfattning om barnets förmåga på modersmålet. En viktig faktor är huruvida föräldrar, tolk eller flerspråkig personal uppfattar barnets språkliga utveckling som avvikande i förhållande till jämnåriga flerspråkiga barn i samma område.
Uttal
Eftersom flerspråkiga barn följer den enspråkiga utvecklingen i respektive språk, kan man följa uttalsutvecklingen även i andraspråket svenska. Ju äldre barnet är, desto fortare går det. Om barnet kan använda de flesta språkljuden i sitt eget språk utan problem kommer det, framförallt i förskoleåldern, att ha tillägnat sig ett relativt gott uttal inom 1-2 år under förutsättning att det exponeras tillräckligt för sitt andraspråk.
Grammatik
Den grammatiska utvecklingen av andraspråket svenska är väl belagd. En viktig sak att komma ihåg vid bedömningen är att det dock inte går att använda sig av de åldersreferenser som finns på en del bedömningsmaterial på svenska, eftersom de är baserade på kronologisk ålder. Detta innebär att barnet exponerats lika länge för svenska som det levt, medan man för barn med svenska som andraspråk måste använda begreppet språklig ålder, dvs den tid de exponerats för svenska. För att få en rättvisande bild av det flerspråkiga barnets grammatiska förmåga används alltmer test som mer mäter den språkliga inlärningsförmågan än hur väl barnet behärskar grammatiska strukturer i ett visst språk. Samma gäller bedömningsmaterial där man noterar om olika grammatiska strukturer börjat uppträda, men inte bedömer hur väl automatiserad en struktur är, dvs om barnet kan använda plural men inte om det blir rätt hela tiden (Salameh 2015).
Det är viktigt att kunna skilja mellan när de språkliga problemen främst ligger hos barnet eller hos miljön. Har barnet en språkstörning hade hen haft en sen språklig utveckling även som enspråkigt barn. En sen språklig utveckling kan dock också bero på att barnet inte har tillgång till vare sig tillräckligt många modersmålstalare eller kompetenta talare av svenska. I vissa fall är barnet dessutom omgivet av ett 100-tal andra språk i sitt bostadsområde. Självklart påverkar denna komplexa språkliga miljö både barn med och utan språkstörning, men genom att undersöka om ett barn kan ge exempel på grammatiska strukturer som kommer senare i utvecklingen, även om det inte blir rätt hela tiden, blir det möjligt att avgöra om barnet har en typisk språkutveckling eller inte.
Ordförråd
För små barn ger ordförrådets storlek information om språkutvecklingen. Som tidigare nämnts är flerspråkiga barns ordförråd distribuerat, fördelat över de olika språken, vilket innebär att alla jämförelser med normer för enspråkiga barn blir missvisande om bara ett språk bedöms. För att få en mer rättvisande bedömning kan man för små barn under 3 år använda sig av total scoring, där det sammanlagda antalet ord barnet använder på båda språken räknas. Säger ett svenskt-arabiskt barn fågel, kursiij (stol), bil, tufaaha (äpple), katt, bisse (katt) räknar man sammanlagt sex ord på fem begrepp, även om de endast använder tre ord på respektive språk. För äldre barn fungerar conceptual scoring bäst, det sammanlagda antalet begrepp barnet använder på båda språken.
I en amerikansk studie (Core et al. 2013) jämfördes resultaten för enspråkiga och flerspråkiga barn mellan 22 och 30 månader på ett ordförrådstest. När bedömningen gjordes med total scoring för de flerspråkiga barnen blev deras resultat jämförbart med de enspråkiga barnens.
Intervention
Att ta bort ett språk
En ofta ställd fråga är om flerspråkiga barn med språkstörning klarar att lära sig två eller flera språk, eller om man ska ta bort ett språk och låta interventionen endast ske på ett språk, som då oftast blir andraspråket svenska. Svaret är att flerspråkighet aldrig orsakar någon språkstörning, utan den långsamma utvecklingen beror på språkstörningen. Tar man bort ett språk utvecklas barnet därför inte snabbare, utan skillnaden blir att barnet med språkstörning utvecklas långsamt på ett språk i stället för att utvecklas långsamt på två språk. Flerspråkiga barn med grav språkstörning klarar att tillägna sig två eller flera språk även om det går långsamt. Det har visats i olika undersökningar att det inte finns någon anledning att avråda från flerspråkighet för de flerspråkiga barn som har en grav språkstörning.
Nyare forskning inom detta område visar att flerspråkiga barn med språkstörning inte blir "dubbelt sena" utan presterar testmässigt i nivå med enspråkiga barn med språkstörning på respektive språk. Dessutom presterar flerspråkiga barn med språkstörning oftast bättre än enspråkiga barn med språkstörning. En av förklaringarna är att de flerspråkiga barnen i de flesta fall har hunnit utvecklas språkligt under några år innan de möter ett andraspråk, och detta kan motverka en del av de processbegränsningar som en språkstörning innebär – dvs att den påbörjade utvecklingen på ett språk stöttar utvecklingen av nästa (Armon-Lotem 2010). Forskningen visar också att flerspråkighet genererar bättre exekutiva funktioner, ett samlingsbegrepp för förmågor som är nödvändiga för att strukturera och planera bland annat språkligt beteende. Det kan t ex innebära en ökad förmåga till att uppmärksamma språkliga skillnader både inom och mellan olika språk. Detta medför i sin tur en klart bättre förmåga till språklig och fonologisk medvetenhet jämfört med enspråkiga barn.
Referenser
Armon-Lotem, S (2010) Instructive bilingualism: Can bilingual children with specific language impairment rely on one language in learning a second one? Applied Psycholinguistics 31(2), 253-261
Core, C, Hoff, E, Rumiche, R & Senor, M (2013) Total and Conceptual Vocabulary in Spanish-English Bilinguals from 22 to 30 Months: Implications for Assessment. Journal of speech, Language, and Hearing Research, 56(5)
Kohnert, K (2007) Language disorders in bilingual children and adults. San Diego: Plural publishing
Nayeb, L, Wallby, T, Westerlund, M, Salameh, EK & Sarkadi, A (2014) Language screening of bilingual children at Child Health Care centres: nurses’ perceptions and clinical practices Acta Paediatrica, 104, 198-205
Obondo, M (2005) Broar mellan kulturer. Stockholm: Rinkeby språkforskningsinstitut
Paradis, J (2010) The interface between bilingual development and specific language impairment. Applied Psycholinguistics 31(2), 227-252
Pienemann, M & Håkansson, G (1999) A unified approach towards the development of Swedish as L2: A Processability Account. Studies in Second Language Acquisition, 21, 383-420
Romaine, S (1995) Bilingualism. 2nd edition. Oxford: Blackwell
Salameh, E-K, Nettelbladt, U & Norlin, K (2003) Assessing phonologies in bilingual Swedish-Arabic children with and without language impairment. Child Language Salameh, E-K (2012) Flerspråkig språkutveckling. I: Salameh, Eva-Kristina (red) Flerspråkighet i skolan. Språklig utveckling och undervisning, 27-54. Stockholm: Natur & Kultur
Salameh, E-K (2015) GrUS (Grammatisk undersökning av svenska som andraspråk). Helsingborg: Nypon förlag
Zurer-Pearson, B (2010) We can no longer afford a monolingual norm. Applied Psycholinguistics, 31 (2), 339-345